I en rad samhällsprogram diskuteras ofta första andra och tredje generationens invandrare och invandrarna själva ifrågasätter när en invandrare ska accepteras som Svensk och håller ofta samhället ansvarig för att dem inte integreras, svaret är lika enkelt som frågan i sig. Min farfar kom som flykting till Sverige i mitten av 40-talet något som gör mig till en sk tredje generationens invandrare men frågar du vilken "Svensk" som helst så är jag det mest helyllesvenska man kan vara och ingen kunde gissa att mina förfäder inte bott här sen urminnestider. Då min farfar anlände till Sverige slog han sig till ro och skaffade sig en fru med henne fick han två söner, dessa sönerna fick Svenska namn och dem fick bara lära sig det Svenska språket, man firade även endast Svenska traditioner i hemmet,  barnen var iofs mörkhåriga men när dem började skolan skiljde dem sig inte mer än så från de andra barnen, redan här har barnen blivit Svenska. Min far gifta sig och fick i sin tur tre söner dessa fick såklart helyllesvenska namn och eftersom inte deras far kunde något annat språk eller någon annan kultur än den Svenska blev barnen det Svenskaste man kan vara. Svaret på frågan är just så här enkelt, man bestämmer själv när man ska bli Svensk och den dagen man väl bestämmer sig är det bara att lägga sitt gamla jag bakom sig, kom ihåg ditt ursprung men lev det inte, fortsätter man med det kommer man alltid vara nånting mitt emellan som varken blir accepterat där man kommer ifrån eller där man bor.